Anton Winderuds reseberättelse från 2026

Jag anlände till ett varmt och tryckande Munchen torsdag kväll inför kongressen. Viss nervositet inför presentation av mitt abstract på fredag eftermiddag bidrog ytterligare till den tryckande känslan.

För mig som framförallt sysslar med hjärtsvikt, både på kliniken och inom forskningen, har det varit huvudfokus även på kongressen. En höjdpunkt var således presenationen av nya riktlinjer för behandling av hjärtsvikt. Det var inte några större förändringar när det kommer till behandlingsprinciper, men terminologin har uppdaterats och vi är nog flera som inte kommer sörja att HFmrEF har gått ur tiden och att det nu är två fenotyper av hjärtsvikt som gäller, bevarad eller sänkt EF. Detta är sannolikt ett bra beslut, inte minst i kommunikationen med kollegor utanför kardiologin som inte helt omotiverat har undrat hur vi kan ha så besvärliga förkortningar.

Därtill lyfts de amerikanska stadierna A-D in. Personligen är jag kluven till att vi nu har två av fyra stadier som benämner individer utan klinisk hjärtsvikt, och vi får akta oss för att patologisera väsentligen friska individer. Gällande behandling av hjärtsvikt är det fortfarande de fyra pelarna som har starkt stöd för HFrEF, men man har nu gett en klass I rekommendation för MRA vid HFpEF, utan att tydligt ta ställning mellan ickesteroidal eller steroidal MRA. 

Jag presenterade sedan mitt abstract om prognostisk betydelse av fibrosmarkören PICP vid nydebuterad hjärtsvikt med bevarad EF på fredag eftermiddag. Med fint stöd av kollegor på plats så tog jag mig igenom min poster, och slapp svåra frågor från de ganska stressade och ointresserade moderatorerna. 

Min känsla är i övrigt att årets ESC saknat de stora överraskande eller betydelsefulla resultaten. Påtagligt många av studierna som presenterats på HotLine sessionerna har varit neutrala. Inom hjärtsvikt kan man dock uppmärksamma den tyska studien TRIC-I-HF, där man studerat kateterburen slutning av tricuspidalisinsufficiens mot medicinsk behandling på en population med svårt sjuka hjärtsviktspatienter. Detta fält har senaste åren varit omdebatterat efter kritik mot den pivotala TRILUMINATE-studien som var positiv men driven av mjuka endpoints främst KCCQ och kritiker menar att det är ett osäkert mått vid en invasiv behandling utan sham-kontroll.

Därför är det anmärkningsvärt att TRIC-I-HF visat tydlig effekt på minskad sjukhusinläggning för hjärtsvikt med intervention jämfört med medicinsk behandling. Populationen var sjukare än tidigare kohorter, med medelålder ca 80 och antingen tidigare sjukhusinläggning för hjärtsvikt senaste året, gfr <60 eller leverpåverkan. Jag är övertygad om att studien kommer diskuteras flitigt och att det sista inte är sagt kring vilka av våra svårt sjuka patienter med främst HFpEF och tricuspidalisinsufficiens som kan ha nytta av kateterburen intervention.

För att summera har det varit en välorganiserad kongress, vädret har varit med oss men varmare än vad jag som värmekänslig svensk hade önskat. Den tyska matkonsten har inte övertygat mig om dess storhet, även om torsdagskvällens schnitzel var bra. Söndagens ESC Highlights var en riktig höjdpunkt och fint ordnad med bra sammanfattningar från de tre talarna och en lagom lång session innan man fått middag.

Nu är det strax dags att ta mig mot flygplatsen och samla ihop mina tankar kring helgens intryck. Som alltid fascineras man av hur stor ESC kongressen är och den logistik som krävs för att det ska fungera. Jag tackar ödmjukt kardiologföreningen för resestipendiet som möjliggjorde resan!

Anton Winderud, doktorand Karolinska Institutet
Specialistläkare kardiologi och internmedicin, Hjärtkliniken, Danderyds sjukhus